Jag är priviligerad
Shit det är ett så fint ord så jag kan inte ens stava till det. Senaste månaden på jobbet har varit något alldeles alldeles extra. I sommras var man så fokuserad på att bara lyckas hålla näsan över vattenytan typ, att varje dag man överlevt på jobbet var som en seger och framför allt att man inte lyckats göra något livsfarligt misstag var en seger i sig. Och fortfarande, såhär ett halvår senare- (fatta att jag redan jobbat ett halvår som sjuksköterska??) handlar det ju till viss del om det, meen men den senaste tiden har jag fått uppleva flera väldigt extrema situationer som om jag vetat att jag skulle få vara med om det i förväg hade jag förmodligen krypit ner under täcket igen, men nu fick jag aldrig den chansen utan tvingas konfronteras med helt sjuka grejer.
Det börjar gå upp för mig att jag verkligen valt ett jobb som man aldrig aldrig från en dag till en annan vet hur den kommer att se ut. Det handlar bokstavligt talat om liv eller död. Sjukt att man ena stunden vara med och rädda livet på en annan människa och sen en timme senare knalla ut från sjukhusets entre, och gå hem och låtsas att allt är som vanligt? Hur ska man kunna göra det?? hur ska man kunna släppa jobbet när man väl kommer hem? Jag har ett behov av att få grubbla, tänka igenom vad som egentligen hände och förhoppningsvis försöka lära mig något av det till nästa gång. jag fungerar inte annars.
Är så glad över alla fina människor man får chansen att träffa och lära känna som man förmoligen aldrig stött på annars, alla livsöden man får ta del av. det kan låta klyschigt men det är faktiskt helt sant. nyligen fick jag träffa någon som jag definitivt inte hade träffat ute i samhället, en sådan som alla har väldigt mycket fördommar om och jag kan villigt erkänna att även jag hade dom innan, men fan va intressant det var, och jag är så stolt över att jag fixade att göra ett bra jobb trots de omständigheter som rådde. tror till och med jag imponerade lite på denna machoman. inte illa pinkat fröken lundh. yepp jag är stolt.
/S
Det börjar gå upp för mig att jag verkligen valt ett jobb som man aldrig aldrig från en dag till en annan vet hur den kommer att se ut. Det handlar bokstavligt talat om liv eller död. Sjukt att man ena stunden vara med och rädda livet på en annan människa och sen en timme senare knalla ut från sjukhusets entre, och gå hem och låtsas att allt är som vanligt? Hur ska man kunna göra det?? hur ska man kunna släppa jobbet när man väl kommer hem? Jag har ett behov av att få grubbla, tänka igenom vad som egentligen hände och förhoppningsvis försöka lära mig något av det till nästa gång. jag fungerar inte annars.
Är så glad över alla fina människor man får chansen att träffa och lära känna som man förmoligen aldrig stött på annars, alla livsöden man får ta del av. det kan låta klyschigt men det är faktiskt helt sant. nyligen fick jag träffa någon som jag definitivt inte hade träffat ute i samhället, en sådan som alla har väldigt mycket fördommar om och jag kan villigt erkänna att även jag hade dom innan, men fan va intressant det var, och jag är så stolt över att jag fixade att göra ett bra jobb trots de omständigheter som rådde. tror till och med jag imponerade lite på denna machoman. inte illa pinkat fröken lundh. yepp jag är stolt.
/S
Kommentarer
Trackback
