...det bästa av fyra världar

Det börjar så sakta sjunka in att du faktiskt inte kommer tillbaka.
Aldrig mer kommer jag få höra in röst eller hålla din hand, ligga i soffan och pilla dig i håret och försöka titta på en film som vi aldrig lyckades med för vi hellre fokuserade på varandra. Aldrig mer behöver jag dela säng med slangar och smärtpumpar, gå upp på natten och värma vetekuddar till dig för att försöka lindra dina smärtor och för att jag hatade att se på utan att kunna göra något. Aldrig mer behöver jag vara orolig för vad framtiden vill med dig, med oss. För nu vet jag. Och jag vet att du har det bra där du är nu. Du har inte längre ont. Men ibland är jag rädd att jag håller på att bli galen. Det är så tomt utan dig. 

/S