...det bästa av fyra världar

Ibland är livet så otroligt skört. Det pendlar mellan liv och död, glädje och sorg och allt därimellan. ångest, oro över att såra någon annan eller göra någon annan besviken. Det som nu rör sig inom mig är något annat. Något nytt och hemskt som jag inte alls tycker om. Jag är rädd för att såra mig själv, hur mycket klarar jag själv av? Hur mycket klarar en människa utan att bli helt trasig? och hur vet man om det är värt all den smärta för man kanske faktiskt får så mycket tillbaka som är värt det? hatar att jag inte kan då ett svar på alla mina funderingar och antar att tiden får utvisa som alltid. det där jävla tiden. 
Om/när jag en dag blir den där som behöver tröst och en famn att gråta ut i och skrika ut min ångest i. ja då vet jag att ni alltid alltid kommer finnas där med öppna armar. För ensam vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Ensam är ensam och inte alls stark. Tack för att ni finns mina bästabästa vänner genom allt.

Love