The world´s greatest
Vi fick sjunga den fantastiskt fina låten på repet ikväll...fatta att stå på den där scenen och sjunga den. kommer bli rörd till tårar förmodligen.
fick också höra magnus berätta hur dom använt sig av den här låten i andra sammanhang. att det inte handlar om att göra v-tecknet och säga att man är bäst, (även om det är så jag väljer att tänka när jag sjunger den ;P) ne utan dom hade använt sig av den under ett projekt i sydafrika med unga pojkar som befann på samhällets botten för att försöka få dom till nya tankesätt och lära sig om rätt och fel, att få en självkänsla, respektera tjejer osv.
det är alltid kul att veta tankarna varför de valt just den här låten för oss att sjunga, den får liksom en annan innebörd då.
lite tråkigt bara att min röst typ helt strejkar nu, vet inte om det är allergin eller förkylning men antagligen en komo av båda. fick mina mig genom i princip hela övningen...och jag som verkligen längtat efter att få sjunga litte. får hoppas den kurerat sig till nästa onsdag annars jääävlar.
Idag har jag sett ensamheten rakt i ögonen. varför är man så rädd för ensamheten undrar jag? eller jag är i alla fall det. och tror att många andra är det också fast man kanske inte skulle erkänna det.
så länge ensamheten är frivillig tycker jag mycket om den, har ett behov av att få var ifred och bara vara ensam ibland. samtidigt som jag älskar när det är många människor runt omkring också.. därför jag ska skaffa så många barn sen, för att alltid kunna ha folk omkring mig :)
det är en hårfin gräns de där. när jag trivs med det eller inte.
eftersom ingen annan behagade va ledig samtidigt som jag idag, tog jag mitt pick& pack och åkte ut till stugan i tysslinge.
hade med mig lite kaffe och en bok, det var mitt enda sällskap under hela eftermiddagen. och vet ni vad? det var hur skönt som helst att bara krypa upp i en av de sköna soffor som finns här och njuta av tystnaden. först tyckte jag lite synd om mig själv att jag fick åka dit helt själv, men det gick över när jag väl var där. ´
Jag undrar vad det är med ensamheten som jag är så rädd för? varför är det så farligt att vara själv ibland? är det bara jag som ibland tänker att jag inte vill bli gammal för jag är livrädd för att bli ensam kvar och inte ha något socialt umgänge?
grejen är ju att det absolut inte behöver bli så, finns ju massa föreningar i skit att engagera sig i om nu alla ens vänner och familj redan dött och man är ensam kvar.. det blir ju vad man gör det till, liksom allt annat.
sjukt att jag går och funderar över sånna här saker när mitt liv knappt ens har börjat. men är man grubblare så är man :)
roligt är ju också att man kan känna sig som den mest ensammaste människan i världen när man för en gångs skull är hemma själv en fredagskväll, trots att jag har massa aktiviteter och folk att träffa resten av helgen. varför är det så jävla farligt kan man undra?
nu sova för imorrn ringer klockan okristligt tidigt.
tjing!/S
- hon som inte känner sig ensam just för stunden ialla fall:)
