Inget är för evigt.
Alla som känner mig väl vet att jag ofta är väldigt skeptiskt till förändringar som gäller mitt privatliv.
Karstorp är en sådan sak.
Det har alltid funnits i släkten och så länge jag funnits har jag spenderat stora delar av sommrarna där. Tillsammans med familjen och ibland med kompisar, och allt som oftast också stora delar av släkten.
Det har varit en plats att åka till för att få komma ut på landet som jag älskar och till "våran" ö på vättern- och mest av allt har jag älskat att det känns som tiden där står stilla- det har sett likadant ut alltid och man har alltid vetat vad man kan förvänta sig när man kommer dit, ungefär samma människor plus minus några som försvunnit på vägen, men det har alltid varit kul att komma dit och träffa alla på sommrarna. En tradition som jag älskat.
P sa en gång till mig när vi var där själva och ute och rodde med båten en kväll när jag var i färd med att berätta om nåt av alla minnen jag har därifrån sen jag var liten, - "sara du verkar ha väldigt mycket fina minnen härifrån". Ett konstaterande sådär bara. Och vad rätt han hade.
Men det är inte samma sak att komma till Karstorp länge. Och det beror på en enda människa. I längden är det ohållbart som det är nu. Och det känns så sjukt tråkigt och jag hatar att det är så. Hur man som person kan förändras så totalt är för mig svårt att förstå. I alla fall när man är i hennes situation. Hon borde vara glad och tacksam men istället är hon så bitter och avundsjuk och förstör tillvaron för alla oss andra som är i hennes närhet.
När jag&mamma var ute på kvällspromenad och tog alla fina bilder kändes det nästan som jag gick och tog farväl på något vis av alla omgivningar och alla detaljer som man känner utan och innan vid det här laget. Jag ville ta kort på precis allt för att bilderna alltid ska finnas kvar oavsett vad som händer.
Ja förändringar kommer att ske det är helt klart..frågan är bara när.
/S
Kommentarer
Trackback
