Ibland vet man inte vad som har hänt, men man vet ialla fall att något är helt fel.
Gårdagskvällen blev allt annat än lyckad. den blev helt fruktansvärd faktiskt. förmodligen den värsta utekvällen någonsin. och då är det mitt samvete för vad jag utsatt mina föräldrar för som är allra värst såhär dagen efter.
börjar nästan tjuta när jag tänker på det. mamma trodde att jag typ var på väg att dö på riktigt, att jag höll på att sluta andas helt och hållet och hoppades att hon skulle hinna hit innan det var för sent typ. i och för sig kändes det typ som det eftersom jag verkligen inte kunde andas normalt utan hyperventilerade som en galning och verkligen hade panik. måste ha varit under en ganska lång tid dessutom för armar och händer började sticka och domna. så jävla otäckt när man känner att man verkligen inte har kontroll på vad som händer med ens kropp, den lever sitt eget liv och man har ingen aning om vad som händer.
hur kunde det då bli på detta viset? ja det lär jag ju aldrig få reda på dessvärre, trodde först att ja blivit drogad på nåt vis, men eftersom jag bara drack vatten på krogen har jag svårt att lista ut hur jag skulle kunna fått i mig nåt...visst man kanske kan lägga i nåt i ett glas med vtn oxå inte vet jag..
mina vänner erika o mattias hittar mig iaf sittandes i en snödriva utanför strömpis, dyngpackad. de bestämmer att M ska följa mig hem och övertygar poliserna som hittat mig att jag är okej.. hur hemfärden gick till vet jag inte för ja kunde inte ens stå upp, men hem kom vi iaf på nåt vis. ja vet att jag låg på toan och försökte spy men de gick inte, jag har nog aldrig mått så dåligt nånsin och hela tiden hade jag en sån obehaglig känsla av att något var väldigt fel, det var ingen vanlig fylla det handlade om.
jag ringer min mamma och bara gråter och säger att jag inte vet vad som hänt, hon får typ oxå panik och skyndar sig hit och ringer pappa som oxå kommer farandes. M ringen henne snart igen och säger att hon måste skynda sig och komma nu för min andning låter inte alls bra. han ringer även en till ambulansen och likaså gör mammas granne som ska skjutsa mamma.
kändes som det tog hundra år innan ambulans och mor&far äntligen kom. sen när dom väl kom blev jag bättre ganska snart. dom lät mig andas i nån påse o då blev andningen bättre. (vet att dom gick igenom de där med att andas i påse i skolan en gång i tiden, för att minska koldioxidhalten nånting var det...ska nog slå upp det och läsa på lite). det funkade uppenbarligen i alla fall. väldigt skönt för mig kan jag säga. åkte inte med till sjukhuset för att ta några prover men nu kan ja tycka att de hade vart skönt att göra de för att se om det nu hade visat nåt...
att tillägga är att de va en av mina klasskompisar som jobbar på ambulsen som fick göra en insats med mig, men han skötte sig väl så han får absolut en eloge för det.
gud på ett sätt känns de som att jag ställde till med en jävla cirkus och så många människor blev engagerade när de nu slutade bra. men det kunde man ju å andra sidan inte veta då...
sen sov iaf mammi i min säng och vakade vid min sida natten lång, pappsen fick dock åka hem till sitt.
summan av kardemumman; jag har definitivt lärt mig en läxa att även jag kan drabbas av sånt man aldrig tror ska ske. jag är obeskrivligt tacksam över att jag 2 föräldrar som skulle gör vad som helst för mig och kastade sig hit så fort dom hörde att allt inte var som det skulle. dessutom har jag en väldigt fin vän i mattias som inte vek av vid min sida ens för en sekund. för jag var inte kaxig kan jag säga. fy fan. jag är så tacksam att det slutade bra trots allt men ångest har gnagt i mig idag över hur det kunde ha slutat, över hur mkt jag skrämde upp de andra. men antagligen kommer man bli exakt likadan som förälder själv...tror det värsta.
var förbi malin för en fika nu i em, när jag berättar vad jag hade för mig inatt svara hon följande: "i know, been there done that så att säga" (hon blev ju antagligen drogad i sälen när jag var där o hälsade på). ne usch inte läge att skoja om.
nu ska jag ta ett bad och sen förmodligen somna som en stock...har inte blivit många timmar sömn denna helg. (J hörde av sig och kom hit i fredagsnatt). men de fick de väl va värt.
/S
börjar nästan tjuta när jag tänker på det. mamma trodde att jag typ var på väg att dö på riktigt, att jag höll på att sluta andas helt och hållet och hoppades att hon skulle hinna hit innan det var för sent typ. i och för sig kändes det typ som det eftersom jag verkligen inte kunde andas normalt utan hyperventilerade som en galning och verkligen hade panik. måste ha varit under en ganska lång tid dessutom för armar och händer började sticka och domna. så jävla otäckt när man känner att man verkligen inte har kontroll på vad som händer med ens kropp, den lever sitt eget liv och man har ingen aning om vad som händer.
hur kunde det då bli på detta viset? ja det lär jag ju aldrig få reda på dessvärre, trodde först att ja blivit drogad på nåt vis, men eftersom jag bara drack vatten på krogen har jag svårt att lista ut hur jag skulle kunna fått i mig nåt...visst man kanske kan lägga i nåt i ett glas med vtn oxå inte vet jag..
mina vänner erika o mattias hittar mig iaf sittandes i en snödriva utanför strömpis, dyngpackad. de bestämmer att M ska följa mig hem och övertygar poliserna som hittat mig att jag är okej.. hur hemfärden gick till vet jag inte för ja kunde inte ens stå upp, men hem kom vi iaf på nåt vis. ja vet att jag låg på toan och försökte spy men de gick inte, jag har nog aldrig mått så dåligt nånsin och hela tiden hade jag en sån obehaglig känsla av att något var väldigt fel, det var ingen vanlig fylla det handlade om.
jag ringer min mamma och bara gråter och säger att jag inte vet vad som hänt, hon får typ oxå panik och skyndar sig hit och ringer pappa som oxå kommer farandes. M ringen henne snart igen och säger att hon måste skynda sig och komma nu för min andning låter inte alls bra. han ringer även en till ambulansen och likaså gör mammas granne som ska skjutsa mamma.
kändes som det tog hundra år innan ambulans och mor&far äntligen kom. sen när dom väl kom blev jag bättre ganska snart. dom lät mig andas i nån påse o då blev andningen bättre. (vet att dom gick igenom de där med att andas i påse i skolan en gång i tiden, för att minska koldioxidhalten nånting var det...ska nog slå upp det och läsa på lite). det funkade uppenbarligen i alla fall. väldigt skönt för mig kan jag säga. åkte inte med till sjukhuset för att ta några prover men nu kan ja tycka att de hade vart skönt att göra de för att se om det nu hade visat nåt...
att tillägga är att de va en av mina klasskompisar som jobbar på ambulsen som fick göra en insats med mig, men han skötte sig väl så han får absolut en eloge för det.
gud på ett sätt känns de som att jag ställde till med en jävla cirkus och så många människor blev engagerade när de nu slutade bra. men det kunde man ju å andra sidan inte veta då...
sen sov iaf mammi i min säng och vakade vid min sida natten lång, pappsen fick dock åka hem till sitt.
summan av kardemumman; jag har definitivt lärt mig en läxa att även jag kan drabbas av sånt man aldrig tror ska ske. jag är obeskrivligt tacksam över att jag 2 föräldrar som skulle gör vad som helst för mig och kastade sig hit så fort dom hörde att allt inte var som det skulle. dessutom har jag en väldigt fin vän i mattias som inte vek av vid min sida ens för en sekund. för jag var inte kaxig kan jag säga. fy fan. jag är så tacksam att det slutade bra trots allt men ångest har gnagt i mig idag över hur det kunde ha slutat, över hur mkt jag skrämde upp de andra. men antagligen kommer man bli exakt likadan som förälder själv...tror det värsta.
var förbi malin för en fika nu i em, när jag berättar vad jag hade för mig inatt svara hon följande: "i know, been there done that så att säga" (hon blev ju antagligen drogad i sälen när jag var där o hälsade på). ne usch inte läge att skoja om.
nu ska jag ta ett bad och sen förmodligen somna som en stock...har inte blivit många timmar sömn denna helg. (J hörde av sig och kom hit i fredagsnatt). men de fick de väl va värt.
/S
Kommentarer
Trackback
