With arms wide open
Visst är det så att man ibland skjuter bort saker och försöker hålla dem ifrån sig. Och jag är väl som de flesta vet ganska bra på att distansera mig på något vis. Efter min kvällspromenad möts jag av ett mail på facebook som ber mig och uppmanar mig till att riva en av dessa distanser, om man nu kan uttrycka det så. Och lustigt nog hade jag bestämt mig redan idag på eftermiddag, eller i helgen kanske, för att göra det. Att återigen faktiskt jobba och ta kontakt, jag vet ju hur det alltid slutar men frågan är varför jag ska skjuta bort det och jobba med att hålla det där hela tiden. När det egentligen är lika jobbigt att ha det som det alltid varit innan som att ha det som det varit sen i våras. En familj är väl alltid en familj och varje dag är jag ju en del, gen och allt av honom i alla fall. Det är ju oundvikligt och varje gång jag åker hem eller pratar med min syster får jag ju höra allt ändå.
Men jag har inte tagit steget att ringa utan jag har nu mailat, och det visar sig om jag denna gång får svar och jag faktiskt får höra själv frågan "hur mår Johanna?".
För andra kanske detta låter helt idiotiskt och ni kanske inte alls förstår grejen med att jag borde hört av mig tidigare eller inte bara sluta med att höra av mig. För andra kanske det inte spelar någon roll om en relation är baserad på en persons visade intresse. För andra kan det ju låta idiotiskt att man inte tar hand om den familj man har och är tacksam över att man faktiskt har en. Och jag kan hålla med att det inte borde spela någon roll och att jag verkligen borde vara mer än tacksam för de jag har. Men de är faktiskt ibland lättare att bara låtsas att någon inte finns än att veta att denna inte själv tar steget för att höra hur det är med en fast den egentligen bryr sig. Det räcker faktiskt inte att få höra det vis andra alla gånger, inte i längden och speciellt inte när man vet att det i dagens samhälle tar två minuter att höra av sig. Alla borde ha två minuter över. Och nu har jag i alla fall återigen börjat om. /j
Men jag har inte tagit steget att ringa utan jag har nu mailat, och det visar sig om jag denna gång får svar och jag faktiskt får höra själv frågan "hur mår Johanna?".
För andra kanske detta låter helt idiotiskt och ni kanske inte alls förstår grejen med att jag borde hört av mig tidigare eller inte bara sluta med att höra av mig. För andra kanske det inte spelar någon roll om en relation är baserad på en persons visade intresse. För andra kan det ju låta idiotiskt att man inte tar hand om den familj man har och är tacksam över att man faktiskt har en. Och jag kan hålla med att det inte borde spela någon roll och att jag verkligen borde vara mer än tacksam för de jag har. Men de är faktiskt ibland lättare att bara låtsas att någon inte finns än att veta att denna inte själv tar steget för att höra hur det är med en fast den egentligen bryr sig. Det räcker faktiskt inte att få höra det vis andra alla gånger, inte i längden och speciellt inte när man vet att det i dagens samhälle tar två minuter att höra av sig. Alla borde ha två minuter över. Och nu har jag i alla fall återigen börjat om. /j
Kommentarer
Trackback