Psykosavdelningen.

Okej.
Jag erkänner.
Det var obehagligare att vara på psyket än vad jag hade hoppats på.
Eller det var snarare så att det var en patienten, en tjej i våran ålder som skrämde skiten ur mej, medans de andra jag hann träffa verkade vara rätt sköna typer.

Det var inte så att hon var aggressiv mot oss på ett fysiskt sätt utan snarare sättet hon uttryckte sig på, det hon sa och det hon utstrålade och framförallt hennes historia som gjorde att jag kände mig obekväm minst sagt. återstår att se om jag kommer ända uppfattning om henne så småningom. mycket möjligt.

Är dessutom väldigt glad att jag nu fått mitt egna lilla larm att bära runt i fickan. Bella tyvärr fanns det ingen "ångraknapp" på det upptäckte jag till mitt förtret, så nu gäller det att hålla fingrarna och tvångstankarna i styr för fröken Lundh.

Hur denna praktikperiod än kommer sluta kommer det i alla fall vara något helt nytt för mig och säkerligen nyttigt att få träffa dessa människor som är samhällets "baksida". de bortglömda och de som många inte ens låtsas om att de finns.

/S

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0