tankar.
----> http://annajansson73.blogspot.com/
Anna som dog i cancer för ett litet tag sen som jag har länkat till förut. nu har hennes man skrivit mycket fint om henne och även gjort en bok till deras dotter för att han på ett pedagogiskt sätt ska kunna försöka förklara vad som hänt hennes mamma. vilken karl han verkar vara. helt fantastisk. hoppas man själv hittar en liknande man en vacker dag.
vi pratade om döden ikväll på jobbet. alla har vi olika erfarenheter av den. och den är aldrig långt borta när man befinner sig på ett sjukhus. och speciellt på en intensvivårdsavdelning.
vi kom in på detta när vi disskuterade "långliggare" som vi ibland har. vad det är för liv man hålls kvar till egentligen?
efter att ha legat med miljoner slangar och apparater som piper runt omkring en dygnet runt under lång tid sätter såklart sina spår. man får ingen dygnrytm då man aldrig får sova en hel natt utan det är konstant någon som kommer o pillar på en. klart att man inte mår bra av att aldrig få vara ifred. samtidigt är det ju för patientens skull man faktiskt gör allt man gör...för att kunna ha stenkoll på exakt hur patientens kropp mår. att man dessutom ofta är nerdrogad av massa starka mediciner gör väl inte saken bättre. eller kanske gör det hela situationen lättare att hantera..jag vet inte. och dom som inte är vid medvetande..vad upplever de av allt som sker runtomkring dem? jag vet inte.
sen dessa anhöriga som sitter o stryker en hand och klappar på kinden o säger att allt kommer att bli bra. snart kommer allt att vara över o du kommer att må bra igen. tror dom det på riktigt eller väljer dom att säga det för att försöka intala sig själva att det är så? jag vet inte. det är ju inte så troligt, även om det faktiskt händer då och då, att man repar sig och får ett normalt liv efter att ha legat hos oss under så lång tid.
till vilken nytta ger man all denna behandling som kostar tusentals kronor om det ändå inte kommer bli ett drägligt liv och man faktiskt är gammal o har fått leva ett relativt långt liv innan. en pat. som legat hos oss och fått div. behandlingar under ca en månad räknar man med vara uppe i minst 1 miljon kr i kostnader...det är sjukt mycket pengar. och klart man inte kan väga liv mot pengar- pengar är bara pengar...men ändå. allt detta tål att tänkas på. är en 20-årings liv värt mer än en som levt 50 år? vem skulle jag rädda först om jag bara fick välja en?
etiska dilemman finns det gott om inom sjukvården...och det är intressant att prata om.
det är intressant att fundera över hur mycket behandling som faktiskt ska sättas in. var går gränsen för vad som är okej när patienten själv inte kan tala för sig. och kanske hade patienten önskat något annat är vad anhöriga vill.
min handledare har jobbat på förlossningen förut och vi kom in på att döden finns även på en sån avdelning. tror faktiskt inte jag skulle klara av att jobba där just därför. tänk att vara med när en blivande mamma får föda fram ett dödfött barn. eller att få uppleva hur 2 förväntansfulla föräldrar som gått och väntat i 9 månader på att äntligen få en liten bebis..och så visar det sig att han är sjuk eller död när han väl kommer ut. vet inte om jag skulle överleva om det hände mig..vill inte ens tänka tanken.
nåt jag lärt mig de senaste året är att bli mer ödmjuk inför livet. finns nog flera anledningar till det men oavsett dessa är jag glad att jag blivit det. uppskattar många saker som jag tog för givet tidigare.
sov gott mina älskade vänner.
/S
