...det bästa av fyra världar

Jag är så glad att jag äntligen tycker det är kul att träna. Det tar inte emot som det alltid har gjort förut. Jag är så sjukt stolt över mig själv även om det ju längre tiden går blir tydligare hur mycket mer vältränad Stephanie är. I början tyckte jag att jag var skitduktig men då hade ju inte hon tränat på någon månad. Nu är hon snart tillbaka i sin vanliga form och då har hon spelat tennis på elitnivå och sprungit marathonlopp. Men jag får väl hänga på så gott det går även om målen som hon sätter upp känns väldigt avlägsna. Nu ska jag ta mig en lååång välbehövig dusch.

PS. VAD ÄR ODDSEN???? när vi kommit en bit på löpspåret skär en cykelväg skogen (vilket är den vägen som går till Mattias). Där ser jag hur någon står med händerna på knäna och pustar ut efter att ha sprungit. Vem är inte det då? Jo Mattias såklart. Jag ser honom precis i ögonblicket när han håller på att vända sig om mot mitt håll. I ren panik greppar jag tag i Stephanies arm och väser "vi måste vända". Men det hinner vi självklart inte för jag och Mattias får precis ögonkontakt. Stephanie viskar "vi springer bara förbi". Det kändes fel så jag springer fram och säger "HEJ, vad duktig du är som är ute och springer". Whaaat vad är det för kommentar. Han svarar något som jag inte kommer ihåg för jag befinner mig just då i ett smärre panik/chocktillstånd. Det här är ju första gången vi ses sen dagen D. Sen blir det tyst och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag tittar på Mattias, på Stephanie, fram och tillbaka men ingen säger något. Jag säger "eeehh a men, eller ah alltså hur, nej men vi hörs. Ha det bra." Sen fullkomligt rusar jag i 500m tills Stephanie lite flåsande frågar om vi inte kan sänka tempot. Ja helt sjukt helt enkelt. VAD ÄR ODDSEN? DS. / m