på jobbet
sitter inne på salen med "mina" 2 patienter liggandes i varsin säng på båda sidorna om mej. det slår mig att det är ganska otroligt att jag tillåts vara ensam med dessa patienter, inte en hel natt såklart men stunder från och till. det är som en egen liten värld här inne på salen. en väldigt speciell sådan, fylld med aparatur och sladdar precis överallt. de är faktiskt stor skillnad på hur man upplever den här salen från första dagarna jag var här och nu. är ju fortfarande sjukt mkt grejer jag inte riktigt förstår mej på, men oxå mkt ja har betydligt bättre koll på än förut.
respiratorn är nog det jag är mest rädd för, har sjukt respekt för den mackapären. att koppla isär den hit och dit för att man tex ska suga nere i halsen är inte min favorit syssla här. är lite rädd att jag inte ska lyckas koppla ihop skiten igen och pat ska dö. inte troligt att pat skulle dö just pga det eftersom det är massa annan personal här i närheten, men ändock, hemsk tanke! skitstressande att respiratiorn dessutom börjar tjuta som en stucken gris också för att man ska veta att det är isärplockad, som att jag inte var nog så medveten om det ändå utan de där hemska ljudet. ne tur att personalen här är så vänlig att man inte är rädd för att fråga och be om hjälp när man känner sig osäker.
gårdagsnatten gick iaf bra, hade hand om 2 nyopererade hjärtpatienter och kände mej verkligen självständig och att jag hade någon typ av koll, och då blir de ju så mkt roligare! dock kände jag mig lite dålig när vi på morgonkvisten upptäkte att den ena pat. hade punkterad lunga som blivit i samband med operationen. inte konstigt att hon klagat över att det var jobbigt att andas och frågade om hon skulle dö stup i kvarten. samtidigt fanns det inte dirket något jag kunde gjort för att upptäcka det, det är sköterskans uppgift, men ändock, det hade varit kul om jag tänkt till lite även om vi fattade att nåt inte va helt ok men svårt att sätta fingret på vad.
jaja hur som haver, nu ska ja gå på rast.
tudeluu!
