...det bästa av fyra världar

Dagen idag började hemskt med gråt, utbrott och fula ord (inte från mig) men övergick senare till en kärleksfull poesistund hos en annan av våra äldre. Där satt han i sin stol och jag och en annan tjej i varsin fåtölj, på första parkett som vi så fint kallade det, och rakt ur sitt hjärta och sitt minne berättade han ett flertal dikter som han själv skrivit. Vi satt och blundade, lyssnade och han fortsatte sedan med en berättelse som någon annan skrivit och jag förundrades/förundras över hur det är möjligt att minnas så mycket, en hel historia. Själv minns jag knappt vad jag läste i min bok i morse vid frukost. Som ni förstår var det mysigt och det är allt i från alla dagar någon läser egenskrivna kärleksdikter för mig, dock förstår jag ju att han ej skrivit dem till mig och tur är väl det. Jag tänkte mig nu i alla fall att jag efter denna sommar borde ha lärt mig en kärleksdikt utantill bara för att visa mig själv att jag också kan minnas och för att en vacker dag kunna berätta för någon. Kanske blir om 50 år när jag själv är gammal och behöver sprida kärlek till någon stackare som tar hand om mig och håller mig sällskap. Men får se hur det går med det. I LAV YU I LAV YU I LAV YU /j