Jag ska följa dig genom eld och vatten
Allt flöt på så bra och jag kände mig så nöjd. Jag hade hunnit med allt som jag behövde, handla förnödenheter med lillebror, hämta ljud och ljus anläggning, umgås med Mange några timmar, pynta och fixa så fint i festhuset (ni vet serpentiner, ballonger, pappdukar överallt), hämta tårtorna, och åka några extra vändor för att hämta glömda grejer och cd-skivor, och slutligen fixa mig själv och sett till att min bror var snyggare än aldrig förr. Men man ska ju aldrig ropa hej förens man tagit sig över ån, så många gånger som jag hört det där men aldrig lär jag mig.
Jag hade gått ut till bilen, startat den, ringt sara och sagt att vi var på väg. Väntar och väntar på min bror men han kommer inte, så ringer han ”nyckeln, nyckeln till huset är borta!”. Jag svarar ”du skojar, det är inte möjligt”. Men han skojade inte, var gravallvarig. Så vi började leta, klockan var nu runt halv 8a och några av hans vänner var redan på plats utanför det låsta huset i utkanten av stan. Men den fanns inte, ingenstans. Jag fick halvt panik och hjärtat i halsgropen, en tår föll för min kind och jag kände att jag bara vill bli 3 år och få lägga mig ner på golvet och sparka och skrika. Men bet mig i läppen för min brors skull. "Den måste finns på Hells konditori, är enda stället du varit på". Så vi ringer, men nej. Men vi åker dit, letar utanför men nej. Ingen nyckel, och jag blir tokig. Den måste ligga här, i snöhögen där du gick ur bilen eller någonstans. Och JA, där var den ensam nyckeln i den upplogade snödrivan mellan vägen och trottoaren .
Lycka lycka lycka, jag lyckan var total! Jag bad till gud, morfar, farfar, Britt och Ragnvald och tackade.
Kastade in skitungen i bilen, hämtade sara, åkte till stan, hämtade is på Mc-donalds och mat åt mig och min bror och ut till hans frusna vänner som stått och väntat i dryga timmen.
Sen flöt kvällen på. Jag och Sara och ”lillebror Andreas” stod i garderoben och tog betalt. Ingen spårade, ingen spydde, ingen kastade tårta, och vi skålade vid tolv och jag tror min bror hade en mycket lyckad kväll. Sara fick sig ett ragg av en Palle som hon redan kände till allt om. Ni vet Sara och hennes monster minne när det gäller ansikten. ”Din syster heter Maria och ni bodde i Brickeberg och din pappa jobbade som pizzabagare eller hur?”. Killen trodde på riktigt att Sara var hans stalker.
Efter 02 kastade jag och sara in handduken och begav oss till slottsgatan för att sova.
Söndagen bjöd sedan på, lite städning (som ej blev godkänd), lämna tillbaka ljud och ljus och div ting. Sen hände det ingen, något som inte fick hända. Batteriet gick tomt i bilen när jag skulle hämta Sara. Fan fan fan fan, som tur är fanns det en snäll medelåldersman i närheten som hjälpte oss, han blev kårad till söndagens hjälte. Startkablar fram, rött på plus, svart på minus och poff så gick bilen igång och vi kunde åka och fika frukost och kladdkaka hos Isabella. För att sen äta smörgåstårta hos mormor på eftermiddagen, för den lille sparven som gått och blivit stor.
Där fanns även en tokig mamma, något hon blev då Jesper satt och sa att hans mål nu är att hamna i fyllecell. Varpå jag säger att det är helt rätt, man ska ju vara ärlig mot varandra. Men det funkar ju inte ritkigt så hos familjen Björkman/Wandland så lovar att mamma inte kommer ringa mig på en vecka och ge honom en höger när de ses nästa gång (eller var en överdrift men något liknande). Trotts min fina formulering om att hon inte ska ta det så seriöst eftersom han säger en sån sak öppet, vilket innebär att det inte är sant. Men men... Jag hoppas ju nästan att han hamnar där för att jävlas med mamma.
Ja sen blev det taxi Lohse hem till Uppsala igen och jag deckade i säng innan kl 20 igår. Sov sedan till halv 9 imorse... ni förstår jag hade en häktisk helg. Men den blev bra, och jag är nöjd. Och får jag säga det själv, tror jag att jag kan vara en av de bättre storasystrarna man kan ha. Även hjärtligt tack till supersnällasilverSara som stod vid min sida hela lördagskvällen/natten.
/j
Jag hade gått ut till bilen, startat den, ringt sara och sagt att vi var på väg. Väntar och väntar på min bror men han kommer inte, så ringer han ”nyckeln, nyckeln till huset är borta!”. Jag svarar ”du skojar, det är inte möjligt”. Men han skojade inte, var gravallvarig. Så vi började leta, klockan var nu runt halv 8a och några av hans vänner var redan på plats utanför det låsta huset i utkanten av stan. Men den fanns inte, ingenstans. Jag fick halvt panik och hjärtat i halsgropen, en tår föll för min kind och jag kände att jag bara vill bli 3 år och få lägga mig ner på golvet och sparka och skrika. Men bet mig i läppen för min brors skull. "Den måste finns på Hells konditori, är enda stället du varit på". Så vi ringer, men nej. Men vi åker dit, letar utanför men nej. Ingen nyckel, och jag blir tokig. Den måste ligga här, i snöhögen där du gick ur bilen eller någonstans. Och JA, där var den ensam nyckeln i den upplogade snödrivan mellan vägen och trottoaren .
Lycka lycka lycka, jag lyckan var total! Jag bad till gud, morfar, farfar, Britt och Ragnvald och tackade.
Kastade in skitungen i bilen, hämtade sara, åkte till stan, hämtade is på Mc-donalds och mat åt mig och min bror och ut till hans frusna vänner som stått och väntat i dryga timmen.
Sen flöt kvällen på. Jag och Sara och ”lillebror Andreas” stod i garderoben och tog betalt. Ingen spårade, ingen spydde, ingen kastade tårta, och vi skålade vid tolv och jag tror min bror hade en mycket lyckad kväll. Sara fick sig ett ragg av en Palle som hon redan kände till allt om. Ni vet Sara och hennes monster minne när det gäller ansikten. ”Din syster heter Maria och ni bodde i Brickeberg och din pappa jobbade som pizzabagare eller hur?”. Killen trodde på riktigt att Sara var hans stalker.
Efter 02 kastade jag och sara in handduken och begav oss till slottsgatan för att sova.
Söndagen bjöd sedan på, lite städning (som ej blev godkänd), lämna tillbaka ljud och ljus och div ting. Sen hände det ingen, något som inte fick hända. Batteriet gick tomt i bilen när jag skulle hämta Sara. Fan fan fan fan, som tur är fanns det en snäll medelåldersman i närheten som hjälpte oss, han blev kårad till söndagens hjälte. Startkablar fram, rött på plus, svart på minus och poff så gick bilen igång och vi kunde åka och fika frukost och kladdkaka hos Isabella. För att sen äta smörgåstårta hos mormor på eftermiddagen, för den lille sparven som gått och blivit stor.
Där fanns även en tokig mamma, något hon blev då Jesper satt och sa att hans mål nu är att hamna i fyllecell. Varpå jag säger att det är helt rätt, man ska ju vara ärlig mot varandra. Men det funkar ju inte ritkigt så hos familjen Björkman/Wandland så lovar att mamma inte kommer ringa mig på en vecka och ge honom en höger när de ses nästa gång (eller var en överdrift men något liknande). Trotts min fina formulering om att hon inte ska ta det så seriöst eftersom han säger en sån sak öppet, vilket innebär att det inte är sant. Men men... Jag hoppas ju nästan att han hamnar där för att jävlas med mamma.
Ja sen blev det taxi Lohse hem till Uppsala igen och jag deckade i säng innan kl 20 igår. Sov sedan till halv 9 imorse... ni förstår jag hade en häktisk helg. Men den blev bra, och jag är nöjd. Och får jag säga det själv, tror jag att jag kan vara en av de bättre storasystrarna man kan ha. Även hjärtligt tack till supersnällasilverSara som stod vid min sida hela lördagskvällen/natten.
/j
Kommentarer
Trackback
