...det bästa av fyra världar

Självklart vaknar man denna lördag, drar upp persiennerna, blundar och hoppas hoppas hoppas att se asfalt på vägarna, se att solen är påväg fram. Men nej det snöar ute idag igen. Det är helt vitt, eller snarare brunt på backen. Inte för att jag tycker illa om snön. Men jag orkar inte cykla genom den. Det fastnar tonvis med snö mellan stänkskärmen och däcket och gör att det går sjukt tungt att cykla fram, jag blir genomsvettig vart jag än ska ta mig. Håret som en gång var plattat och i en fin frisyr ser nu förjävlig ut. Det lockar sig lite och underhåret är stripigt och vått av svetten. Nej tack, nu får det vara nog.

Men så kommer jag hem, sätter mig vid datorn i köket och tittar ut. Där sitter två ensamma barn på dagisgården och gungar på gunghästarna och gungbilarna. Det ser faktikst ganska roligt ut. Dem gungar lite, sen springer dem och kastar snö på varnadra. Ligger och vilar lite i snön. Fortsätter gunga, springer av och kastar lite mer snö. Och så fortsätter det. Varför tar jag inte bara på mig mina täckbyxor, skiter i frisyren, och bara springer ut i snön. Gör några snöänglar, kanske en snögubbe, åker lite pulka, gungar lite på gunghästarna för att i totalt matt tillstånd slänga mig ner och låta mig kylas av snön. Är det inte världens bästa känsla när man kommer in efter att ha lekt i snön. Tar av sig ytterkläderna. Man är lite svettig och kall. Tar antingen en varm dusch eller kryper ner under en filt med lite varm oboy.

Jag säger bara det, det märks att man börjar bli lite till åren. Har jag mitt barnasinne kvar? /m