Sista dagen är kommen.
Och då menar jag inte sista dagen i mitt liv utan sista dagen inom psykosvården.
Den här dagen som jag den senaste tiden tänkt på med en liten klump i magen och känt att den närmat sig alldeles för snabbt.
Jag känner mig definitivt inte klar med psykiatrin och allt som hör därtill, som den underbara personalen som jobbar där och verkligen fått mig att känna mig som en i gänget, och för att inte tala om alla patienter med alla sina mer eller mindre charmerande egenskaper som har förgyllt min tillvaro där och de flesta av dem kommer jag förmodligen aldrig glömma. och jag kommer fortsätta att undra hur det går för dom i framtiden...om de någon gång kan få ett drägligt liv trots sina psykossjukdomar.
Vissa kommer jag minnas bättre än andra...som A som brutit båda sina armar och sen vägrat börja använda dem igen och som alltid ligger på samma sida i sängen så till och med näsan blivit sned, eller B som alltid hördes högst av alla och när hon var på sitt allra bästa humör hittade på egna små smeknamn på all personal och stolt visade mig att hon hade en vristlänk i form av ett katthalsband runt foten, eller S som hade sån ångest och var så ambivalent att han ibland inte kunde bestämma sig för om han skulle ta ett steg framåt eller ett steg bakåt, som bad oss låsa upp hans dörr 5 ggr på en kvart för han inte kunde bestämma sig för om han ville ha upplåst eller låst.
Och framförallt kommer C för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Ingen patienten någonsin fått mig att känna sådant engagemang förut.
Jag kände att jag var tvungen att gå in till henne nu i em för att säga hejdå trots att jag inte varit inne på avdelningen idag. När jag knackade på hennes dörr och försiktigt sticker in huvudet i mörkret ser jag att hon ligger i sin säng och frågar utan att titta upp vem det är. Jag förklarar att det bara är jag och att jag ville komma för att säga hejdå för det var min sista dag här idag. Då reser hon sig plötsligt upp och tittar mig rakt i ögonen med en klar blick. Jag förklarar att jag tyckt om att lära känna henne och att hon lärt mig mycket och tackar för det.
När man säger något till henne vet man aldrig vad man kan förvänta sig för svar tillbaka(i början blev jag kallad jävla lebb eller våldtäcktsfitta) men till min glädje tittar hon fortfarande på mig och säger helt på eget initiativ att det har varit trevligt att träffa mig också och att hon är glad för att jag verkligen har lyssnat på vad hon har berättat. Detta upprepar hon flera gånger och jag blir alldeles tårögd där jag står och vet inte riktigt vad jag ska säga mera. Slutligen ber hon om ett glas vatten som jag såklart inte kan neka henne efter dessa fina ord och snbbt kilar iväg för att hämta så jag inte ska börja lipa på riktigt där jag står.
Det känns på något sätt som en personlig seger när någon som är i så dåligt skick som hon, ändå vill öppna sig för mig och dessutom kan säga att hon uppskattar det jobb jag lagt ner. För det är definitivt inte alla patienter som faktiskt kan säga att de är tacksamma för den vård de får även om de kanske är det innerst inne. Speciellt en person som hon som har så lite att säga till om och som vårdas på tvång.
Det kändes som vi fick ett bra avslut och jag hoppashoppas att hon ska bli bättre snart så hon inte behöver vara kvar där så länge till.
Har idag även fått prova att ligga bältad i bältessängen vilket inte var en så obehaglig upplevelse som jag trott de skulle vara. Men antar att de skulle kännas betydligt obehagligare om man inte låg där frivilligt och hade personal i rummet hela tiden..
Har även varit med på ett hembesök hos ett riktigt original vill jag lova. Herregud säger jag bara. Det man själv skulle tycka var en riktigt missär och helt otänkbart att bo i trivs andra utmärkt med och skulle inte kunna tänka sig något annat. Att inte ha duschat på över ett år är ju oxå nåt man själv skulle lida rätt rejält av men det gjorde minsann inte han utan dusch och tvättning var helt klart överskattat enligt honom, och inte verkade han ta någon skada av det heller.
Ja alla är vi helt klart olika och tur är ju det :)
Nu blir det tentaplugg tills fredagmorgon! so long!
/S
