...det bästa av fyra världar

Om det nu är så att en av reaktionsfaserna är förnekelse av det som man egentligen ser, skulle denna fas då kunna tolkas på flera sett? Att du Sara helt förnekar så att du inte alls ser förens det är försent och att jag i stället ständigt ser allt men aktivt väljer att förneka det och aldrig sedan tar mig vidare för att jag redan sett och gömt problemen. Och att detta gör att jag aldrig kommer vidare till någon annan fas och undviker den stora krisen. Eller så är det så att jag mer passar in i det där kapitlet som du inte kommit till, vad säger Cullberg där? Jag tror definitivt att det är möjligt att förbereda sig på kris. Men jag tror dock att det beror helt på vad det handlar om och det kanske inte alls är möjligt för alla människor eftersom vi alla reagerar olika, och ligger på olika känsloplan. För att ta sig ur en kris eller allmänt ta sig vidare i sitt liv har jag läst, i den bok jag precis läst ut "zahiren", att man ej kan gå vidare från något om man inte berättar sin historia tills det att den blir obetydande för sig själv. Författaren, Paulo Coelho, påstår att en människa inte rymmer hur mycket som helst och därför inte kan ta in något nytt förens man rensat ut det gamla som tar plats. Även ifall detta inte är någon studielitteratur eller liknande så tror jag absolut att det kan stämma. Det måste ju finnas en grund till att så många människor går och pratar med psykolog, terapeut eller kurator... Mitt problem är ju då att det går inte att berätta historier som man valt att gömma på samma sätt som det ej går att läsa en stängd bok. Hur som helst är det nog mycket vi inte vet om oss själva och som vi aldrig riktigt kommer förstå hur mycket man än analyserar. 

Från det ena till det andra har jag idag varit ledig och det har ju varit sjukt skönt. Började med att jag slutade tidigt igår och jag och Sofia tog lilla Nissan Micran ut till sjön där vi solade och badade. Senare åkte vi till hennes fasters sommarstuga och hängde på verandan, grillade och gick på jakt efter blåbär i en skog där det ej växte några. Idag gjorde jag ett nytt försök på att hitta blåbär men inne i stan. Här finns ju inga stora skogar i närheten men jag hittade två stycken i gångavstånd. Dock fanns det inga blåbär i dessa heller, inte som markaskogen inte, men det fanns hallon men det ville jag ju inte ha. Så blev till att baka scones utan blåbär och köpa sylt i stället, men lika glad var jag och Sofia för det. Har nu under kvällen kollat på två filmer "Veronika bestämmer sig för att dö" och "The last song", mycket bra. Jag har även tagit mig för att prova alla mina gamla jeans. Och tro det eller ej, jag kommer nu i alla till och med de gröngrå miss sixty jeansen! Det var inte ens i närheten att jag kom i några av byxorna i höstas. Fick de knappt över höfterna och absolut inte igenom dem, var verkligen inte ens i närheten. Well done Johanna! Det betyder alltså att jag faktiskt har gått ner de kilon som vågen visar och att det på ett sätt varit bra att vara fattig denna vår, sommar. Borde aldrig ta av mig byxorna för att vara säker på att jag ej går upp igen. Men nu är det slut för idag, tack och adjö för idag- Sov sött. /j