...det bästa av fyra världar

Jag är ett vrak. Ett jävla vrak. Men jag har nog inte haft tid/tagit mig tid att inse det. Jag är inte svag, jag är inte ledsen, jag är tjejen som klarar allt. Jag är hon som bär världen på sina axlar, eller jag trodde att jag var hon.
Jag trodde att jag var superwoman. Men jag hade fel. Det här är en helt ny känsla för mig. Sorg, jag tror aldrig
att jag har sörjt någon förut. Inte på den här nivån i alla fall. Det är så definitivt. Det är slut, gone, borta - föralltid!

Så vad gör jag? Jo det jag alltid gör när jag inte känner att jag har 100% kontroll. Jag festar, som fan. Jag är världens roligaste tjej att gå ut med just nu. Jag ger gärnet. Alla ska med! Jag ser till att alltid ha folk runt omkring mig, men ändå känner jag mig ensamast i världen.

Men man måste må dåligt för att kunna må bra igen. Det kommer jag göra. Det blir bättre för var dag som går.
I och med att allt annat är så "bra" just nu så känns det inte alls jobbigt att ha pajat knät igen, dock äntligen fått diagnosen trasigt korsband. Så nu ska jaag ta ställning till om jag vill operera eller ej. Jag har fotfarande ingenstans att bo efter den sista september och vi läser statistik nu som jag inte alls greppar. Det knäcker mig totalt att jag inte fattar allt direkt. Jag fattar för fan ingenting! Jag är inte van vid att plugga. Jag är van vid att kunna, ALLT.

Min värld har vänts upp och ner. Jag har skojat om att jag gillar att leva on the edge, men jag tar tillbaka det. Trygghet det är vad jag behöver. Nu.

I tillägg tror jag att jag håller på att bli höstdeperimerad också. Jag som brukar gilla hösten. Jag gillar allt, och alla jämt. Vad har hänt? .. Ett jävla vrak var det ja!

Marit Bergman – Forever Doesn't Live Here Anymore

Timo Räisänen – You Are Loved (Don't Give Up)

/ b