stortjutarn
För första gången sen ja började praktiken känner jag vilken tung och sorglig avdelning de faktiskt är jag är på. hade vårat första dödsfall sen ja kom inatt, o allt blir så påtagligt o fruktansvärt sorgligt när man träffar anhöriga o ja vill bara gråta. tänkt att sitta som fru o se sin älskade man dö bort ifrån en, o man kan inte göra ett skit. de måste göra så fruktansvärt ont. o en annan tjej vi har som har sin 10 åriga son hemma, hon kanske kommer leva ett år max..hur kan livet vara så orättvist!!!!!varför ska inte han få ha sin mamma kvar som sina jämnåriga kompisar har?
tack min mamm&pappa o syster o alla vänner o andra som jag tycker om.tack för att ni finns o är friska! (iaf inte dödssjuka)
ne nu ska mamma komma o trösta mej lite o bidra med sin kärlek o kanske lite tips hur man ändå klarar att vara proffesionell i sitt yrke..som ja känner att ja inte alls är just nu.
/S
