...det bästa av fyra världar

telefonen ringer aldrig. jag grubblar för mig själv om varför och grubblandet går över i en irritation som är mycket större än själva saknaden. när jag känner efter mår jag faktikst ganska bra över att tiden har gått och jag har fått lite avstånd till känsorna. men det hindrar mig inte från att vara irriterad på att det gått tre dagar.

telefonen ringer. jag vet knappt om jag ska svara eftersom jag är lite förvirrad. det är nu jag borde svara och låta irriterad över att det gått tre hela dagar. istället svarar jag med en röst som om det vore en främling som ringde. efter de första lite nervösa meningsutbytena smälter jag återigen och blir dökär. irritationen försvinner och samtalet fylls av skratt och längtan. helt plötsligt tvingas vi avsluta samtalet och vi får inget riktigt hejdå. det sista jag hör är jag hör av mig senare. nu sitter jag här och längtar mig tokig efter honom.

telefonen kommer förmodligen inte ringa på några dagar igen. de första dagarna kommer upptas av en bra känsla där jag bara är kär. sakta kommer det övergå i irritation över att samtalet aldrig kommer. jag kommer grubbla över hur det borde vara istället för att känna efter hur jag verkligen känner