...det bästa av fyra världar

Ni är det finaste som finns och jag är lycklig som vet att vi alltid alltid alltid kommer tillbaka till varandra och finns där för varandra i väder och vind var vi än befinner oss i världen. Dessutom är det inte ofta någon utser sig själv till ens egen skyddsängel och det kan ju vara otroligt vackert. Jag älskar er! /j

Gammal kärlek rostar aldrig!
ses snart mina finingar :)

/S

Jag tror det finns flera typer av "panik" eller "ångest". Även om det inte direkt är den kliniska definitionen. Men en av de vanligaste tillfällen att drabbas av någon av dessa, i mycket mild grad, är väl när man ska välja kläder. Varför ska det alltid vara så svårt? Varför kan man inte bara alltid vara nöjd? Som mest nöjd är jag när jag får dra på mig mysbyxorna en av alla mina jeansskjortor eller lillebror skjortor och sedan en stor tjocktröja över det, helst vill jag ha min mössa också. DÅ känner mig mig beväm och nöjd fast det som vanligast innebär att jag är osminkad också! Men när man går ut blir det alltid antingen för sött eller bara för inget alls. Söt är inte lika bra som snygg! Slut på mitt utlägg för nu kommer Frida och Emelie och räddar mig. /j

När man studerar kompetensutveckling och planering handlar det mycket om mål, målanalyser och om problem. Något man måste klara ut innan man kan börja börja med själva analysen och nå ett resultat som det är tänkt att sedan utvärdera, utvärdering är viktigt. Beroende på projekt kan detta självklart ta olika lång tid och det kan vara olika svårt att finna och formulera så väl ett mål som ett problem. I mitt fall har denna process tagit väldigt lång tid men problemet är nog relativt definierat och målet för att lösa de finns nog också där i närheten eller nästan. Sen är det bara analysen och pusslet på vägen som ska läggas för att komma dit och hörnen är väl alltid lättast att lägga. Däremot är mål något som jag finner mycket tråkigt (t.ex att träna efter ett mål är värdelöst) och mycket svårt att arbeta efter men de är värt ett försök! /j

Jag drömde en natt för ett par dagar sedan att jag förklarade för några människor runt ett bord att livet är som ett vattenglas. Det är viktigt med syre för att kunna leva och det finns de i vattnet och ibland finns det bubblor i vattnet precis som det kan finnas livsbubblor i livet. Men hela tiden håller sig vattnet stilla inom själva glaset som ett skydd och en fasad precis som våra kroppar. Detta för att det inte ska rinna över och det håller oss i schakt så att besvär och problem inte skall uppstå. Ett glas kan sedan vara mer eller mindre öppet vid dess topp och de är precis som vi. De är svårt att dricka ur ett glas som nästan bara är en glaskula och saknar ett öppet hål och det är lättare att dricka och ta livet och få syret om glaset är mer öppet. Detta verkar kanske luddigt, men de är ju trots allt för mig ganska klart. Ibland är drömmer sjukt imponerande (och ibland hemska) och de är nog inte konstigt att mina magbesvär börjat bli bättre även om de gått och satt sig på andra ställen men de är bra. De är bra att ha vänner som tvingar en till saker man själv aldrig hade gjort! Det är också viktigt att klappa sig själv på axeln och säga "du är duktig" för bevisen finns trots allt där allt som ofta även om de är svåra att se själv ibland. Men Du är duktigt! 
/j

Shit det är ett så fint ord så jag kan inte ens stava till det. Senaste månaden på jobbet har varit något alldeles alldeles extra. I sommras var man så fokuserad på att bara lyckas hålla näsan över vattenytan typ, att varje dag man överlevt på jobbet var som en seger och framför allt att man inte lyckats göra något livsfarligt misstag var en seger i sig. Och fortfarande, såhär ett halvår senare- (fatta att jag redan jobbat ett halvår som sjuksköterska??) handlar det ju till viss del om det, meen men den senaste tiden har jag fått uppleva flera väldigt extrema situationer som om jag vetat att jag skulle få vara med om det i förväg hade jag förmodligen krypit ner under täcket igen, men nu fick jag aldrig den chansen utan tvingas konfronteras med helt sjuka grejer.
Det börjar gå upp för mig att jag verkligen valt ett jobb som man aldrig aldrig från en dag till en annan vet hur den kommer att se ut. Det handlar bokstavligt talat om liv eller död. Sjukt att man ena stunden vara med och rädda livet på en annan människa och sen en timme senare knalla ut från sjukhusets entre, och gå hem och låtsas att allt är som vanligt? Hur ska man kunna göra det?? hur ska man kunna släppa jobbet när man väl kommer hem? Jag har ett behov av att få grubbla, tänka igenom vad som egentligen hände och förhoppningsvis försöka lära mig något av det till nästa gång. jag fungerar inte annars.
Är så glad över alla fina människor man får chansen att träffa och lära känna som man förmoligen aldrig stött på annars, alla livsöden man får ta del av. det kan låta klyschigt men det är faktiskt helt sant. nyligen fick jag träffa någon som jag definitivt inte hade träffat ute i samhället, en sådan som alla har väldigt mycket fördommar om och jag kan villigt erkänna att även jag hade dom innan, men fan va intressant det var, och jag är så stolt över att jag fixade att göra ett bra jobb trots de omständigheter som rådde. tror till och med jag imponerade lite på denna machoman. inte illa pinkat fröken lundh. yepp jag är stolt.

/S